I söndags kände jag att det var dags att springa en runda helt barfota. Jag har sprungit med barfotaskor i 2 år nu så egentligen inte så stor skillnad men var lite spänd på hur det skulle kännas under fötterna efteråt. Det finns många fördelar med att springa barfota men anledningen till att jag ville testa var att jag märkt att jag fortfarande “skjuter ifrån” med foten (vaden) det sista jag gör innan den lämnar marken, även om jag försökt att undvika det. För ett effektivt löpsteg är det mer fördelaktigt att använda sig av sätesmuskeln i frånskjutet för att få kraft framåt och vara helt avslappnad i fot och underben. Med barfotaskor är det svårt att känna om man skjuter ifrån, då sulan gör att vi inte känner och vi “skrapar” mot marken. Men skulle vi göra detta barfota så skulle det inte ta lång tid innan blåsorna kommer och vi rättar därmed till tekniken automatiskt. De första stegen kunde jag tydligt känna att det var detta som hände. Men genom att snabbt lyfta foten rakt upp efter landning och istället hämta kraft ifrån sätesmuskeln gör att foten kan fortsätta vara avslappnad och steget bli mer effektivt.
Jag började med att gå 1km, förutom att jag kände mig otroligt obekväm av alla blickar så kändes de oförskämt bra under fötterna. Jag höll mig på asfalterad väg hela tiden. Efter 1km promenad sprang jag 3km och gick ett par minuter för att sedan springa 3km till. Därefter hade jag ca 1.5km kvar hem och då var det ömt under fötterna. Ett litet gruskorn man knappt känt av innan kändes nu mer som en stor vass sten. Men det var så värt det. Känslan i steget blir helt annorlunda. Men jag antar att det tar några pass till innan fotsulorna vänjer sig.